Hemmet var musikaliskt men fattigt - marken var stenbunden och mager och därför såg sig Jonas tvungen att sälja gården till Husebys mäktiga patroner, bröderna Hamilton, med den underförstådda meningen att familjen skulle få bo kvar, men man blev vräkt av Husebys spector då Hamilton var iväg på resa. Christinas mor grät - det var hennes fädernesgård man lämnade, men då kröp Christina upp i moderns knä, torkade tårarna och deklarerade bestämt att hon minsann skulle köpa tillbaka gården när hon blev stor. Den gamle gästgivaren i Nöbbeled som just då var på besök blev rörd - tog upp en enriksdalersedel och gav den till lilla Stina i Snugge.

Flyttlasset gick till Lövhult och Sibbagård där fadern blev statare. Christina var karsk och duktig - precis som en pojke och det var i deras sällskap hon trivdes bäst och om hon någon gång blev tagen för pojke var hennes lycka gjord.
Hon var våghalsig och råkade flera gånger illa ut. En gång fick hon en stålkantsförsedd träsko rakt i nyllet - det var närapå att näsan skiljts från ansiktet." Från den dagen tager sig min profil sig olika ut från olika sidor".

Christina lånade allt som oftast sin bror Carls fiol och snart hade hon lärt sig spela och alla melodier hon lärde sig spelade hon sedan ur minnet. Hon gick flera mil till marknader och gästgiverier och många nätter satt hon i kvava och dammiga stugor och spelade dansmusik så länge man orkade dansa
En dag när Christina nekat sin mor att luka potatisblast till grisen fick hon sig en omgång stryk, så mycket att hon sprang från hemmet men dessförinnan hann hon få tag i Carls fiol. Ute på vägen mötte hon sin lekkamrat Peter Magnus i Lövhult som gjorde henne sällskap och de begav sig till Kronobergs hed.

"Ack du store Gud vad jag tyckte det var roligt att stå och titta på alla soldaterna som marscherade hit och dit slängande geväret än på den ena axeln, än på den andra. Jag försökte göra likadant och när officeren kommenderade halt gjorde jag detsamma, men sen drog jag fram min fiol och spelade en riktig bonnapolka och då blev det liv i gossarna - de dansade så svetten skvalade. Sen sjöng jag - Näcken han spelar på böljan blå - och då flög slantarna från höger till vänster i Pelles mössa - Ack den framgången glömmer jag aldrig".

Mot slutet av 1859 bar det av till Stockholm och hennes utbildning anförtroddes Franz Berwald. 1860 uppträdde Christina för första gången i huvudstaden vid en musikalisk soaré. Drottningen var närvarande. Christina sjöng bland annat en aria ur Figaros bröllop.
Det beslutades att Christinas stämma skulle få sin slutliga utbildning på den plats som av tradition varit sångkonstens högkvarter - Paris.
Nu började fyra års träget arbete. Det var arbetsamma år och Christina tvekade om hennes röst och anlag lämpade sig för scenen - hennes lärare Warlel försökte på alla sätt uppmuntra henne, men först efter att hon tillbringat en fantastisk kväll på Théâtre Lyrique beslöt hon sig för att hon skulle bli en scenens tjänarinna. Hon fick provsjunga för Théâtre Lyriques direktör samt kompositörerna Meyerbeer och Rossini. Alla blev hänförda av hennes stämma och hon erhöll ett treårs kontrakt vid Théâtre Lyrique. Den 27 oktober 1864 skedde hennes debut som Violetta i La Traviata.

Sommaren 1865 kunde man på järnvägsstationen i Lund se ett ungt fruntimmer iklädd en enkel men smakfull tunn grå ylledräkt. På huvudet bar hon en högkullig italiensk halmhatt.
En uppstoppad svala gungade på den.
Senare vid ankomsten till Alvesta kom en gammal gråhårig man iklädd bondkläder henne till mötes. Han såg lite förlägen ut och höll sig bakom de andra, men Christina skyndade sig ut - blickade sig omkring och fick syn på den gamle mannen från vilkens ögon ett par stora tårar rann över de fårade kinderna.
"- Åh se far", ropade hon och omfamnade honom lyckligt. Gubben såg smått förlägen ut men med faderlig stolthet betraktade han den vackra gestalten - hans lilla Stina.Under vistelsen i hemtrakten, som var fyllda av diverse bjudningar sjöng Christina bara vid ett tillfälle och det var när hon besökte Skatelövs, för dagen, sprängfyllda kyrka en söndag. Efter prästens predikan sjöng hon från orgelläktaren en Davids psalm som hon fått tillägnad sig i Paris och hur det lät beskriver hennes barndomskamrat Anders Petter.
"- Det var så grant så ja glömmert inte om ja så ble hundra år. Först skrek ho te så di hoppa i bänkera och sen lärt ho ackurat så ljuvligt som en jorhumla - och så grannt kan di inte sjonga nån annanstans än i Paris - eller vad det nu heter."

Ryktet om Christinas röst hade flygit från Seine till Themsen och när operasäsongen började i maj 1867, debuterade Christina i La Traviata i Londons förnäma operabyggnad Her Majestys Theatre. Efter varje större sångnummer hördes starkt bifall och efter sista ridån inropades sångerskan flera gånger.

Vart tredje år firades Händels minne med en fest i Kristallpalatset med plats för en orkester och kör på 4000 personer och en publik på 30 000. Christina sjöng 1868 vid Händelfesten två arior ur Judas Maccabeus och i synnerhet den första arian med koloraturer framkallade frenetiska applåder.
-Hur många känner till att den svenska folkvisan "Näckens polska" finns inskriven i Ophelias vansinnighetsscen i Thomas opera Hamlet? Och att den gör det tack vare Christina Nilsson!
Hur kommer detta sig? -1868 blev Christina återigen engagerad i Paris men inte vid Théâtre Lyrique utan vid Stora Operan. Kompositören Ambroise Thomas hade komponerat operan Hamlet och för att framföra den, fanns endast en Ophelia - vilken var som skapad för rollen. Första mars var det dags för premiär och om man talat om framgång vid Théâtre Lyrique var det nu succé!

Christinas tolkning av Ophelia höjdes till skyarna. Publikens entusiasm blev ögonblicklig, oerhörd och obeskrivlig inför denna underbara skepnad. En skribent skriver: "Mitt i nittonde seklet står här plötsligt framför oss Shakespeares skandinaviskahjältinna. Illusionen var fullständig. Det var Ophelia själv som vi såg - Ophelia själv återuppstånden ur sin grav efter sekler av sömn."
Vintern 1869 var sträng och den lilla sjön i Boulogneskogen frös till is - vilket gav parisarna tillfälle att åka skridsko. Ett kärt nöje fšr societeten och ibland kunde det även bli kejserligt besök av självaste Napoleon III. Christina var en styv skridskoåkerska - det var hon redan som en liten smålandstös så det var lätt för henne att överglänsa Parissocietetens eleganta damer - hon klarade ytterskären lika ledigt som operatexter och gjorde piruetter med samma säkerhet som hon tog höga c. Så snart kejsaren fick se henne ilade han fram och gav henne idel komplimanger, till förargelse för en del av hovets förnämsta damer.

Den nordiska sångfågeln ämnade snart överge Paris till förmån för Amerika, men innan dess gav hon en konsert för kungaparet, hovet och resten av societeten. Speciellt önskad var tersetten ur Don Giovanni där Christinas tolkning ansågs vara något himmelskt. När hon sedan sjungit Ophelias vansinnighetsaria kom sex guldklädda lakejer bärande på ett helt träd av vita syrener som ställdes framför henne och i samma ögonblick kastades hundratals violbuketter för hennes fötter. Christina blev så rörd så ögonen fylldes med tårar
- då applåderade man ännu mer och ropade: "Kom snart tillbaka - glöm inte Frankrike som älskar och saknar er!" Kejsarinans bröstbukett för kvällen gavs åt Christina och den bevarade hon för alltid som ett dyrbart minne av kvällen. Christina lovade att snart vara åter i sitt älskade Paris när hon åkte till London i maj, men den 19 juli utfärdade Napoleon IIIkrigsförklaring mot Preussen och krigets olyckor bröt in över Frankrike.

Resan över Atlanten gick bra - i september 1870 anlände skeppet New York. Christina skrev: "Det var i september jag första gången landade i Amerika. Ångfartyget Cuba inlöpte några timmar tidigare än det var väntat, men icke desto mindre blev jag mottagen av minst 500 personer - mestadels ledamöter av New Yorks filharmoniska sällskap, lyriska artister samt konstälskare. Jag var vid god hälsa, men hade de första dagarna av resan varit mycket besvärad av sjösjuka".
Den 19 september framträdde Christina för första gången i New York i Steinway Hall där lokalen var fylld till sista plats - mellan 2000 - 3000 personer. Man lyssnade förstrött till övriga framträdanden - man väntade på den svenska näktergalen - och till sist kom hon lika förtjusande som en Majmorgon. Och hur sjöng då denna ljuvliga varelse? Faktum är att hon ej blott motsvarade de högsta förväntningar utan även överträffade dem. Denna konsert blev ouvertyren till en två år lång triumffärd genom Amerika.

New York Evening Mail skrev så här om Christinas första besök i Amerika. "Hennes ansikte lyses upp av en glädje hon inte döljer - vilken vinnande uppenbarelse. Hennes skönhet ligger inte i linjernas lugna ro utan i uttryckets skiftande kommande och gående i uppenbarandet av inre behag, intelligens, godhet, käckhet och glättighet som dana om hennes drag och förläna den något mer än deras kroppsliga skönhet. Hennes ögon äro blå och lika uttrycksfulla som de toner vilka gå över hennes läppar. Hennes hår har linets skiftning samt är långt och tjockt. Hennes profil är nära nog grekisk i sin renhet och hennes mun utgör fulländningen i detta anlete. Figuren är smidig, livlig och graciös i varje rörelse och allt omstrålas av oskuldens gloria."
Den 27 juli 1872, klockan 11, vigdes Christina Nilsson med Auguste Rouzaud i Westminster Abbey i London. Brudutstyrseln exponerades flera dagar i förväg och en juvelerare samlade åskådare i mängd, beundrande de nio vackra och dyrbara smycken som skulle pryda brudtärnorna. - Efter vigseln och den efterföljande lunchen for brudparet genom London i vagn och från fönsterna kastades massor av risgryn och alla önskade lycka åt de nygifta. Samma dag for de nygifta makarna på bröllopsresa till Tyskland, till en liten vrå mellan Koblenz och slottet Stolzenfels vid Rhens strand.

Nu ville man höra Christina i Ryssland och på hösten 1872 reste hon dit med viss spänning inför mötet med den ryska publiken vars smak hon inte kände. Hon debuterade som Ophelia i Hamlet och kanske kände hon sig besviken på det första mottagandet i operan - några svaga korta handklappningar, men ju längre operan framskred - desto mer ökade applåderna och hennes debut blev en succé.
En kväll i Sankt Petersburg bjöds Christina med på björnjakt. Efter en halvtimme var man på plats. Sökandet efter björn började bland de snötäckta vindfällen som fällts av stormen. En knall hördes från Madame Rouzauds bössa - ett kort vrål ljuder och så är besten död.
I framtiden kom björnen att stå uppstoppad i Christina Nilssons hem i London.
- Den första mars 1873 gav Christina en avskedskonsert i Sankt Petersburg. När hon i trädgårdsscenen i Gounouds Faust, som Margaretha, öppnade smyckeskrinet fann hon ett superbt smycke av smaragder och diamanter, skänkt av teaterns abonnenter, ett par matchande örhängen skänkta av kejsarinnan samt ett smycke av olikfärgade diamanter skänkt av tsaren.
Då akten väl var slut erhöll Christina en lagerkrans i guld skänkt av publiken på hyllan och den kransen kom att bli något av det käraste minne Christina bar i sitt hjärta. Studenterna la sig i snön som en matta och Christina och hennes man gick på dem ut till vagnen, som kvällen till ära, drogs av unga adelsmän till hotellet. Där fortsatte festligheterna hela natten. Denna hyllning och kväll kom för alltid att lysa i Christinas minne!

Åren gick - Christina sjöng oerhört mycket. Var hon inte på turné i Amerika, Ryssland eller Europa var hon kontrakterad vid någon teater. Hennes andra Amerikaturné var så ansträngande att hon led av sviterna länge och till sist var hon tvungen att vila ut vid Medelhavets varma nejder.
1876 i Stockholm gav hon konsert i Ladugårdslands kyrka vilken var fullsatt så att hennes make Auguste Rouzaud höll på att klämmas ihjäl. Han slapp undan med en söndersliten överrock och en vrickad handled. Redan vid hennes åsyn utbröt en storm av bifall och när hon sedan öppnade munnen hänfördes publiken.
Det talades om att Christina Nilsson-feber utbrutit både i huvudstaden och landsorten.

Då Christina var i Wien i slutet på 1870-talet uttryckte sig kejsarinnan Elisabeth om Christina så här: "Jag förstår mig i allmänhet inte på sådant där - men då madame Nilsson sjunger - så rör det mig - det går till hjärtat."
Christina och Auguste hade en dröm om att sluta det kringflackande livet och när en vän tipsade Auguste om att han kunde tjäna en miljon på börsen slog han till. Han hade Christinas tilltro och förfogade delvis över hennes kapital. Istället för att bli omåttligt rik, blev han ruinerad. Han grubblade, grämde sig och blev hypokondrisk.

Christina greps av fasa och förstod att maken höll på att bli sinnessjuk. Tack vare en god vän lyckades Christina få in Auguste på hospital. Hans tillstånd blev värre, Christina besökte honom dagligen och hon var mycket bedrövad. På natten den 22 februari väcktes Christina av budet att hon omedelbart måste bege sig till sin man om hon ville se honom i livet. Klockan 4 på morgonen drog han sin sista suck i hennes armar utan att ha känt igen henne. Christinas tillstånd närmaste tiden efteråt var högst oroande - hon åt föga, sov ingenting alls och grät oupphörligt. Hon försökte häva ett förestående gästspel i London, men vitet för kontraktsbrott var alltför högt så det blev till att fara till London i april.
- På hösten styrdes kosan återigen över Atlanten till Amerika.

När Christina kom till Bergen i Norge 1885 tog man emot henne med kunglig salut. Under stormande hurrarop och oavbrutet blomsterregn åkte hon utmed Strandvägen. 1885 gick turnén vidare till Stockholm. Där bodde hon på Grand Hotell på första våningen strax till höger om stora ingången. Folket samlades utanför och efter en stund kom hon ut på sin balkong och hennes starka fylliga stämma hördes över hela folkmassan. "Det enda jag nu kan säga er är ett hjärtligt tack. Efter sista konserten skall jag sjunga för er, men nu är jag för trött." Hon viftade med näsduken och drog sig tillbaka.

Redan efter första konserten var det en stor folksamling utanför hotellet, som hoppades få lyssna till Christinas sång och godhjärtad som hon var, sjöng hon två folkvisor. På kvällen - det var den 23 september - var det massor av människor utanför Grand Hotell - 50 000 som ville lyssna till den berömda sångerskan. Det gällde att armbåga sig fram om man skulle få en skymt av henne och få ta del av hennes sång. Kvällen var ljum och vacker. Nu gick en rörelse genom folkmassorna - madame Nilsson hade visat sig och sedan sjöng hon. När de sista tonerna förklingat ville man ha mer, men Christina kom bara ut och bugade sig ett par gånger. Då folkmassan skulle skingras blev det panik. För att ta sig därifrån trampade folket på varandra och de som råkade värst ut var kvinnor och barn. 19 personer omkom och Christina blev förkrossad.

Christina hade i Paris blivit bekant med en ung spansk flicka - Rosita de Casa Miranda - som följt med på hennes resor både till Amerika och till Skandinavien. Christina var så fäst vid denna flicka att hon knappast kunnat tycka om henne mer ifall det varit hennes egen dotter.
Det påstås att Rosita tyckte att hennes far borde gifta sig med Christina och så blev det.
Den 12 mars 1887 blev Christina vid en enkel ceremoni grevinnan de Casa Miranda.
Efter bröllopsmiddag for brudparet till Spanien.
1867 skulle brukspatron Stephens på utrikesresa vilket nådde Christinas far Jonas Nilsson. Han hade gått här hemma i Småland och grunnat på om inte Stina skulle vilja köpa tillbaka Snugge nu när hon tjänade så mycket pengar och nu bestämde han sig för att följa med brukspatron på hans resa.

I juni 1888 tog hon farväl av sin engelska publik. Det skedde på två konserter i Albert Hall i London.
Allra sista gången Christina uppträdde offentligt var 1893 på en välgörenhetsfest i Menton. Hennes namn stod ej på programmet men det viskades om att hon på något sätt skulle överraska publiken och mycket riktigt. I sista numret fick man se sångerskan intaga sin plats i en stråkkvartett - spelandes andra fiol! När hon troppade av med de övriga musikerna, smattrade applåderna och man ropade hennes namn oavbrutet. Så vänder hon sig om, går ned till rampen, höjer sitt pekfinger skälmaktigt mot publiken, sätter fiolen under hakan och sjunger till sitt eget ackompanjemang:
-" Fjorton år tror jag visst att jag var."
Den aftonen gjorde Christina Nilsson sin sorti ur konsertsalen.
Christina kom under sin tid att ha en av Europas förnämsta konstskatter i sitt hem i Paris. Hennes sätt att sköta sina affärer, placera sin förmögenhet på ett vinstgivande sätt och öka den genom säkra och kloka spekulationer, väckte de erfarnaste börsmäns beundran.
Christina bar ständigt kläder efter sista modet och av de dyrbaraste tyger, utan att klä sig extravagant eller uppseendeväckande.